Paret Conny och Sophie Bouniol Karlsson blev med 1200-talsslott. För ett par år sedan lämnade de Västerås för att anta utmaningen i Frankrike. I dag har de så sakteliga funnit formen för hur man bäst förenar medeltid och samtid.

Att anlända till Château de Farcheville i nattens mörker och stiga ur bilen på den stora borggården mellan kapellet och den förnäma festsalen är som att kliva in i en filmkuliss till en fransk klassiker. Här finns de stora byggnaderna, kyrkan, bageriet, kullerstenen upplyst av en smal mångata, allt liksom sammanflätat till en sorts miniatyrversion av den perfekta gamla franska stenbyn.

Sophie Bouniol Karlsson och Conny Karlsson är dess borgmästare, ett delat värdskap med ansvar för ett mikrosamhälle med 6 000 kvadratmeter boyta och mark därutöver. I denna sannsaga har Sophie och Conny bara bott i knappt två år, medan slottet med sina 800 år på nacken har fått sina tionde ägare. En av dem, familjen de Chastillion, blev förresten kvar i över 200 år.

Till frukost dagen efter vår ankomst möter Sophie i de djupa källarvalven i vad som förr var slottets medeltida kök. Gårdagen blev lång. Hon har hållit i värdskapet för ett amerikanskt par som firat sin 15-åriga bröllopsdag på Farcheville. Sophie har ansvarat för allt, från de stora blomsterarrangemangen till måltiden mitt på scenen i slottets egna lilla sammetsblå teater, där en orkester plötsligt och för firarna helt oväntat dök upp på balkongen.

Château de Farcheville drivs som en plats för bland annat exklusiva företagsevent, seminarier, champagneskola med sabrering, privata fester och bröllop. Gäster som riktigt vill slå på stort kan hyra slottet för en dag. 22 sviter och gästrum är inredda i olika stilar­ – från mörkbetsad medeltid till honungsfluffiga Marie Antoinette-miljöer, en viktig del av Farchevilles fascinerande förflutna. Slottet byggdes av Hugues de Bouville, en av fyra rådgivare till franske kungen Filip IV. Härifrån skulle man hålla en försvarslinje mot inkräktare från Paris och skydda traktens jordbrukare. I bygden producerades mycket spannmål, därav det fina bageriet som fortfarande används, och från närliggande Étampes levererades mjöl till huvudstaden.

Vi tar plats i tidsmaskinen, lämnar riddarromantiken och kliver inte ut förrän år 1991, då slottet köptes av Jean Chalopin, den franske tv- och filmproducenten. Han renoverade i 14 år, ersatte all gammal el, drog in nytt vattensystem, isolerade, lade in golvvärme, gjorde om parker och dammar. Chalopin gjorde i princip allt man kan tänka sig för att ta Farcheville in i vårt millennium innan han plötsligt bestämde sig för att sälja slottet och sitt hus på Bahamas för att flytta till Kina med fru och barn. När slottet kom ut till försäljning 2009, efter att i några år ha varit i amerikanska miljonärsklubben Yellowstones ägo, köptes det av Sophies pappa François Bouniol med ambitionen att skapa ett slags retreat och hälsocenter, till lika delar andligt och kroppsligt. Men det blev inte som planerat och Farcheville föll i sexårig sömn. Tills det vaknade för några år sedan.

Min farmor, född Lewenhaupt, hade älskat Farcheville.

– Att vara här är verkligen som att uppleva att tiden stannar. De här väggarna bär ju på 800 år av historia. För våra gäster ska det kännas som att komma till en hemlig, privat ö. Sedan är det kul för mig att ha kommit till Frankrike igen. Jag har ju båda kulturerna i mig, min pappa är både fransk och svensk. Jag är född och uppvuxen i Frankrike, samtidigt som jag är svensk i blodet. För mig är det här så kul, eftersom det innehåller båda mina kulturer. Min farmor, född Lewenhaupt, hade älskat Farcheville. Hon gifte sig med en fransk läkare, min farfar, säger Sophie.

Sophie och Conny var inte helt ovana vid stora arrangemang, som de som hålls på Château de Farcheville. I Västerås, där de hade träffats elva år tidigare, drev de Global Living, en upplevelse på 800 kvadratmeter, lika delar restaurang, konditori och möbelbutik. Samtidigt hade de börjat arran­gera bröllop och större fester på godset Målhammar, innan Sophies mamma Michaela Treschow sålde fastigheten och marken om 1 000 hektar. Född och uppvuxen i Frankrike tillbringade en ung Sophie somrarna på Målhammar hos mormor och morfar Treschow. När hon valde att flytta till Sverige var det med sina tre barn för att bosätta sig i en flygel på godset.

– Jag hade ett fantastiskt liv i Paris, men jag var så trött på

storstadsstressen och ville njuta mer av mina barn. Mamma hade också flyttat upp till Målhammar, och man går ju ofta i sina föräldrars fotspår. Jag drömde verkligen om det där livet. Jag pluggade till civilekonom, levde lantliv med hästar, hundar och gummistövlar och hade en fransk butik i stallet.

Livet och vardagen rullade på fint i Västerås för Sophie och Conny, men de hade lovat att hjälpa hennes pappa att ordna resor till Farcheville. Slottet stod ju oanvänt. ­

– Jag hade ingen som helst tanke på att åter-vända till Frankrike. Jag ville gå framåt i livet, inte tillbaka till det som jag hade lämnat, säger Sophie.

– Men pappa förstod det som att vi skulle flytta ner hit och hjälpa till. Efter sex månader undrade han var vi höll hus. Vi hade helt missförstått varandra. Så man kan säga att allt det här började med ett missförstånd, säger Sophie och slår ut med armarna.

Efter mycken vånda sålde de verksamheten i Västerås. För Conny var första besöket på Farcheville omvälvande:

– Sophie och jag vill leva och jobba tillsammans, det har vi gjort varje dag sedan vi träffades. Första gången jag var här var med Sophies pappa. Han visade oss runt, öppnade dörrar till nya rum hela tiden. Det var helt otroligt. Jag var alldeles matt efteråt!

För Sophie blev det en kär återkomst, hon insåg hur mycket hon hade saknat sitt Frankrike:

– Det var som att jag landade i mig själv igen när jag hittade tillbaka till språket, kulturen, det goda franska livet. Nu när vi fick chansen att ta över slottet fick vi liksom bara det bästa av Frankrike. Jag kom tillbaka till ett litet paradis. Stressen och köerna bor inte här.

Mycket har hänt på kort tid. Sophie nystar i sina franska trådar, Conny bygger upp ett internationellt nätverk av ”ambassadörer” och rese­agenter över hela världen. Tillsammans producerar och genomför de seminarier och event.

– Det här kostar ju pengar, och vi måste få intäkter. En del slott håller öppet varje dag för allmänheten och får in 7–8 euro per person. Det är många bäckar små, samtidigt som det sliter oerhört. Vi har ett ansvar för slottet, så det är en svår och samtidigt utmanande balansgång. Ska vi ha bröllop för 200 personer i festsalen varje helg? Nej, jag tror inte det. Vi vill skapa aktiviteter som ligger nära den kultur som finns i slottet, säger Conny. Sophie fyller i:

– Innanför de här murarna vill vi samla hela Frankrike och låta våra gäster få ta del av allt som de här väggarna har upplevt, säger hon medan vi står utanför den väldiga festsalen från 1304.

Väggarna är målade med motiv från stora fältslag. Det är lätt att för sitt inre se tusen engelska soldater inta Farcheville innan de beger sig söderut mot Orléans för att försöka ta livet av Jeanne d’Arc.

– Att de bodde här har vi fått bekräftat av handlingar från länsarkivet. Jag var där för bara några veckor sedan och letade bland gamla dokument. Det kommer att finnas massor av spännande historier att plocka fram därifrån, berättar Sophie entusiastiskt.

De tittar nöjt ut över den säsongsvilande örtträdgården, som en gång skapades av slottets munkar. Samtidigt som Sophie och Conny har tagit Château de Farcheville ut på en makalös tidsresa, och byggt en vindbrygga mellan medeltida riddarromantik och modernitet, har de lyckats göra det med sin helt egna signatur. En smakfull kombination, som andas lika mycket elegans, som genuin avspändhet.

Följ med Gods & Gårdar till Farcheville, läs mer om resan här!

Foto: Mauro Rongione

På en höjd med hänförande vyer över Mälarens vatten vilar Wikhus. Säteriets vackra salonger har Myran och Gustaf Paulson inrett i klassisk stil för en avkopplande tillvaro på behagligt avstånd från vardagens brus i storstaden.

Längs en slingrande väg mellan Strömsholms och Tidö slott ligger herrgårdar och fornlämningar som på ett pärlband. Färden passerar genom den charmiga bygden Rytterne, Västmanlands Provence, med borgar, kyrkoruiner och stora ekar med mängder av mistlar, och strax före Tidö syns skylten mot Wikhus säteri.

Fyra nätta fyrkantiga flyglar med pyramidtak inleder uppfarten, som delar sig runt en frusen damm. Det röda huset i 1700-talsstil omges av en snöklädd park som sluttar mot en bländande vy över Mälarviken.

Gustaf Paulson kliver ut genom porten, tätt följd av den snabba jakthunden Aska, en münsterländer, och den betydligt långsammare labradoren Mr Bates. Gustaf är uppvuxen på Wikhus men flyttade som ung till Stockholm, där han arbetat länge i försäkringsbranschen. Numera jobbar han som företagsmäklare i Västmanland, samtidigt som han tillbringar mer tid på gården, där det alltid finns mycket att göra med skogen, renoveringar och uthyrning av hus. Jordbruket sköts fortfarande av Gustafs 84-årige far Ulf Paulson, en hängiven jordbrukare som inte ser något skäl att gå i pension.

– I vår släkt sliter vi ut en generation i taget, skrattar Gustaf och påpekar att pappa Ulf sannolikt har många verksamma år kvar.

Inne i hallen brinner brasan och Myran Paulson förbereder sig inför en lugn helg med promenader, god mat och trevligt umgänge. I veckorna lever hon ett mer hektiskt storstadsliv och jobbar som grafisk formgivare på bokförlaget Harper Collins.

– Jag trivs med storstadslivet, men på fredagen är det så skönt att ta sin lilla rullväska och sätta sig på tåget mot Västerås, för att sedan landa här, säger Myran.

Wikhus har en lång historia och nämns som Wikumus på 1300-talet. Många stormän har varit dess ägare, bland andra kung Karl Knutsson, hans arvingar och riddaren Ture Peder Bielke, som även ägde Gäddeholm (nu Thureholm) i Södermanland. Genom Bielkes svärson Christer Classon Horn af Åminne fick Wikhus säterirättigheter 1628.

Grevinnan Elisabeth De la Gardie, född Oxenstierna, från Tidö vann en arvstvist om Wikhus 1719 och under en period därefter gjordes gården till fideikommiss. Arvstvisterna har genom åren varit många, men från det tidiga 1600-talet fram till 1935, då Gustafs farfar och farmor köpte gården, var ägandet fortsatt en del av det Oxenstiernska arvet.

Gustafs farfar Sven Paulson kom från Göteborg och hade skapat sig en förmögenhet inom fastighetsbranschen. Tillsammans med sin hustru Maggie Paulson verkställde han en avsevärd ombyggnad av Wikhus och dess air av 1700-tal förstärktes. Husets många små rum och korridorer gjordes om till öppnare ytor och flera år ägnades åt att leta efter passande inredning på auktioner och i antikaffärer.

– Farfar och farmor älskade den gustavianska eran och lät möblera huset helt i den stilen, berättar Gustaf.

Även mycket av den fasta inredningen köptes från samma epok. Bland annat den öppna spisen i hallen, som är daterad 1761. Många av rummen fick antika kakelugnar installerade. Två salonger försågs med antika vävtapeter och mellan de båda salongerna gjordes en elegant passage med förgyllda pelare, franska dörrar mot trädgården och på motsatta sidan en lönndörr ner till vinkällaren. En festlig rokokokartusch föreställande en drickande putti har målats på lönndörren.

I matsalen strålar solen genom tre franska dörrar mot en slående vacker vy över parken och sjön. Även utvändigt gjordes stora förändringar på 1930-talet. De fyra flyglarna byggdes och den 150 meter långa spegeldammen grävdes – för hand.

Gustaf har ofta fått höra historien om mannen som passerade när bygget pågick och som frågade Sven ”om detta var Tidö slott?” ”Nej men det ska bli”, fick han till svar.

– Farfar hade många storslagna planer för Wikhus, berättar Gustaf. Bland annat ville han konstruera ett mausoleum till sitt eget minne på kullen strax intill. Tanken var också att det skulle byggas ytterligare ett par flyglar.

Sedan 1990 är det Gustaf och Myran som satt sin prägel på huset. Den stramare gustavianska stilen fick följa med pappa Ulf när han flyttade till Giresta, en vacker herrgård som tidigare varit änkesäte åt granngården Fiholm. Nu är hemmet inrett i en blandning av stilar med moderna inslag.

– Vi är inte rädda för att blanda. Viktigast för oss är att huset ska vara bekvämt och att man ska våga ha livliga kalas, berättar paret, som även hyr ut sitt hem till fest eller till dem som vill prova att bo på herrgård i några dagar, njuta av tystnaden och det vackra läget.

Parkens tidigare rabatter och klippta buxbomshäckar har fått ge vika för öppna ytor som kräver mindre tillsyn.

– Vi vill inte ägna varje ledig minut åt måsten, som att vattna blommor och rensa ogräs. I stället vill vi kunna njuta av våra helger – vakna sent och äta långa frukostar, läsa böcker och umgås med vänner, förklarar Myran.

Att fest och nöje varit något av en prioritet på Wikhus är inget nytt. Möjligen gick det vid ett tillfälle lite över styr, då festglade Carl Ludvig von Post på 1800-talet spelade bort gårdens äldre corps-de-logi, ett karolinerhus med flyglar vars stengrund fortfarande syns en bit från det nya huset.

Vad som hände med det bortspelade huset är osäkert, men det sägs att det revs och forslades till Torshälla, där det användes till att bygga hamnlängor. En annan historia säger att Torshällas rådhus är uppbyggt med virket.

Det nya huset uppfördes runt 1810 av greve Carl Ulrik Ridderstolpe. Han var arvinge till Tidö slott och gift med Gustava Margareta Falkenberg af Trystorp. Samtidigt var han arvinge till granngården Fiholm. Ändå skrev han och beklagade sig till vänner över att inte ha någonstans att bo, då ”frun bor på Tidö, rättaren på Fiholm och på Wikhus finns inget hus”.

Lösningen på problemet blev att bygga ett nytt hus och Ridderstolpe önskade sig ett likadant som på fädernegården Fiholm. Kalfaktorn red över för att hämta ritningar, men då inga ritningar stod att finna fick det duga med en enkel skiss på lumppapp.

Historierna om de tre gårdarna och deras släkter är många, och förutsättningarna för att det ska bli fler är goda. Umgänget ägarna emellan är fortsatt frekvent och de träffas på jakter och kalas, men även på spontana middagar eller bara på ett glas vin framför brasan.

Men några planer för makarna Paulson på att flytta till Wikhus permanent finns inte i dagsläget. Myran trivs med sitt jobb och båda uppskattar att ha en del av sitt sociala liv i storstaden. Men vad framtiden bär med sig återstår att se. 

Norra Italiens sjöar ligger i en av världens mest naturromantiska regioner. Här njuter vi av storslagna vyer, världsberömda villor, anrik trädgårdskonst och det norditalienska köket. Ta del av ett exklusivt program, skräddarsytt för Gods & Gårdars läsare!

I mitten av oktober, när högsäsongen klingat av men vädret fortfarande är behagligt, passar vi på att uppleva det bästa av norra Italiens sjödistrikt. Vi utgår från den långsträckta bergssjön Lago Maggiore, som erbjuder vackra vyer och historiska upptäcktsfärder.

Stresa är sjöns metropol och från strandpromenaden ser vi ut över Isola Madre och Isola Bella, där vi gör ett privat besök efter stängningsdags. Lago di Mergozzo bjuder på en mer småskalig sjöupplevelse, medan Lago di Como och staden Como har en mer flärdfull karaktär med sitt pärlband av nyklassicistiska villor längs stränderna.

I programmet ingår många matupplevelser, bland annat en trerättersmiddag med vin på tvåstjärniga Michelin-restaurangen Piccolo Lago. Dessutom bor vi förstklassigt, på det eleganta, femstjärniga Villa & Palazzo Aminta.

Program – Gods & Gårdar till Italiens sjöar

Tisdag 15 oktober: Vi åker från flygplatsen till Legguino, där Santa Caterina del Sasso vilar vid Lago Maggiores strand. Vi får en guidad tur genom klostret från 1195. Därefter tar vi båten till vårt femstjärniga hotell på andra sidan viken (vårt bagage åker med bussen dit).

Under sena eftermiddagen blir det ett exklusivt besök bara för oss på Isola Bella, som har öppet dagtid för allmänheten. Vi ser palatset som började ta form under Vitaliano VI Borromeos tid, samt trädgården där sköna statyer möter botanisk arkitektur. Båt till hotellet. Under kvällen njuter vi av det lokala köket på Ristolounge Elvezia med utsikt över öarna runt omkring Isola Bella.

Onsdag 16 oktober: Vi åker till Villa Taranto vid Lago Maggiore, med Europas största botaniska trädgård. Parken skapades av Boyd McEcham 1931 och förenar engelsk och italiensk trädgårdskonst. Vi upplever den 16 hektar stora parken, med arter från hela världen.

Sedan tar vi en båttur runt de fyra Borromeiska öarna. Den enda bebodda är Pescatori, där vi äter lunch. Utflykten fortsätter till Isola Madre och en vilsam trädgårdsupplevelse.

Under eftermiddagen tar vi oss med buss till Mergozzo. Med utsikt över Lago Mergozzo intar vi en VIP-middag på tvåstjärniga Michelinrestaurangen Piccolo Lago.

Torsdag 17 oktober: Busstransfer till Lenno och Comosjön. På 1700-talet valde kardinal Durini denna udde för sitt byggnadsprojekt Villa del Balbianello. Platsen är en av Comosjöns stora sevärdheter och tillsammans med vår expertguide får vi ta del av öns spektakulära trädgårdar och konstsamlingar. Båtresa till Bellagio, där vi äter lunch.

Därefter båten till Como, som än i dag står för det mesta av Europas sidentillverkning. I staden finns både fabrik och sidenmuseum. Återresa till hotellet, där vi intar vår avskedsmiddag med storslagen utsikt över sjön.

Fredag 18 oktober: Utcheckning och transfer med buss (med bagage) till Angera för ett besök till borgen Rocca di Angera.

Klippbefästningen dominerar den södra kusten av Lago Maggiore och hade förr en viktig strategisk position. Efter besöket i borgen samt en guidad tur av trädgården åker vi med buss till Milano Malpensa flygplats och avresa mot Stockholm.

Allt detta ingår: Flygresa Stockholm–Milano Malpensa t/r
direktflyg, SAS. Del i dubbelrum på femstjärniga Hotell Villa Aminta tre nätter inkl frukost. Busstransfers och båtresor enligt program. Vattenflaskor i bussen. Inträden och besök enligt program. Aperitif på hotellet, fyrarättersmiddag
på Ristolounge Elvezia, trerätterslunch på Isola Pescatori. Aperitif samt trerättersmiddag på tvåstjärniga Michelin-restaurangen Piccolo Lago. Trerätterslunch i Bellagio/Como stad. Trerättersmiddag på Villa Aminta. Alla måltider inkl vin, vatten, kaffe. Svensktalande guide hela vistelsen. Specialist-guider (engelska) på Villa Taranto, Isola Bella, Villa Balbianello & Rocca d’Angera. Resevärdinna från UTP, representant från Gods & Gårdar.

Pris: 23 500 krper person i dubbelrum. Enkelrumstillägg 2800 kr per person.

Resfakta: Direktflyg SAS t/r. Utresa 15 okt Sthlm Arlanda–Milano Malpensa kl 9.25–12.05. Hemresa 18 okt Milano Malpensa–Sthlm Arlanda kl 13.05–15.40.

Bokning: www.unlimitedtravelproduction.se. Vid frågor, ring Unlimited Travel Production, 08-120 525 00.

Priserna är beräknade på ett minimum av 25 personers deltagande. Vi reserverar oss för ev program-/ valutaförändringar utanför vår kontroll.

Med varsamma händer har Erik och Susanne Vind väckt sin 200-åriga landskapspark, anlagd för att med vatten, vibrerande fågelsång och växtlighet få känslor i svang. Här hyllas skönheten, här får själen sin spis. Välkommen till Sanderumgaard!

Speglingarna i vattnet. En eremitkoja och sentenser om tillvarons förgänglighet på skyltar i skogen. Överraskningarna som dyker upp bakom varje krök. Sådant var tidens trädgårdsideal när Johan von Bülow råkade i onåd hos hovet och bestämde sig för att i stället ägna sitt liv åt att bygga upp en landskapspark vid godset Sanderumgaard på Fyn. Den kom att bli Danmarks första, och största, anläggning i sitt slag.

Tvåhundra år senare kommer besökare året runt för att uppleva den ro och fägring som Bülows skapelse nu, återigen, bjuder på. Susanne och Erik Vind har gått i mål med sin ”romantiske have”. Tack vare passion och uthållighet har de genomfört en av de största trädgårdsrestaureringarna i Danmark. Landskapsparken lockar årligen 8000 besökare.

–Tiden arbetar för oss. Människor behöver den här sortens oaser, säger Erik.

–Ja, vi vill ge folk möjlighet att njuta av skönheten, lugnet och historiens vingslag. Här finns inga höghöjdsbanor! tillägger Susanne.

Finkar och lärkor sjunger mellan träden, i brynen mot åkermarken kacklar fasaner. Bokarna och katsuran, som på danska har det vackra namnet hjertetræ, har just slagit ut sina späda blad. Stigen fjädrar under skosulorna när godsägare Erik Vind leder vandringen genom den 15 hektar stora parken.

För någon vecka sedan stod han och målade en av broarna när han kände det som om hela naturen plötsligt vände sig åt hans håll och fick honom att gripas av rörelse och fullständig närvaro mitt i arbetet. Det var precis så det var tänkt att människor skulle reagera i en väl anlagd trädgård under romantiken. Här skulle det väckas starka känslor. Sentimentalitet, åtrå, tankar på döden.

–Johan Bülow var en mecenat, som lät konstnärer komma och bo här. På dagarna var de ute i parken och målade och tecknade. Om aftnarna underhöll de varandra, medan Bülow själv serverade maten, berättar Erik och låser upp dörren till parkens själva hjärta, eremitens koja Tankefuld. Där inne vilar två kranier.

–Det sägs att pigorna fick i uppgift att gå ner och damma dem, som ett test för att se vad de dög till, säger Erik.

Tankefuld är en av 13 paviljonger som Johan Bülow lät uppföra. I dag finns två ursprungliga kvar, denna och Sommarlyst. Paviljongerna Maries-hvile och Kildehydden har återuppförts i modern tolkning och en femte är på gång, på en av öarna i kanalsystemet. Den kommer att bli en helt modern skapelse.

När Erik växte upp på Sanderumgaard var det inte dödskallarna man skrämdes med. Det var anmodern Ingeborg Ulfstand, vars skräckinjagande porträtt hänger i trapphallen på slottet. ”Nu går du och lägger dig, annars kommer fru Ingeborg”, sa Eriks mor.

Trots denna bistra läggningsritual var det självklart för Erik att det var på Sanderumgaard han skulle leva sitt liv. I unga år tog han över som slottsherre. Tanken var att Erik skulle studera i Köpenhamn och sedan komma hem och läras upp av sin far, som under tiden skulle förvalta slottet åt honom. Fadern gick dock bort redan när Erik var drygt 20 år, så han fick ta över driften genom ”learning by doing”.

Ätten Vind tillhör den danska uradeln. Fram till freden i Roskilde 1658 fanns även en skånsk gren. Men Vindarna hade kämpat mot den svenska hären, att svära trohet mot den nye kungen fanns inte på kartan. I stället lämnade familjen sitt Wrams Gunnarstorp, och flyttade över sundet.

–Så nu har vi tyvärr ingen släkt i Sverige, bara många goda vänner! skrattar Erik.

Susanne föddes som Susanne Ahlefeldt-Laurvig-Bille. Hennes farföräldrar bodde på Egeskovs slott på Fyn, morföräldrarna på Tranekaer på Langeland. Själv växte Susanne upp i Köpenhamn och, under ett år, i Kenya. Där arbetade modern som sjuksköterska innan hon gifte om sig och familjen flyttade till Havnø gods vid Mariagerfjorden på Jylland.

–På Havnø fick jag två halvsyskon, som står mig nära. Det var en fin barndom. Att Erik och jag har en likartad uppfostran gör att vi är eniga om det mesta, säger Susanne och fortsätter:

–Vi har båda med modersmjölken fått en förståelse för vad det innebär att leva i en sådan här miljö. Att få värna om den historia och de värden som finns här är en ynnest. Så för mig var det ingen stor grej att flytta hit!

De möttes första gången i Köpenhamn, där Susanne studerade till sjuksköterska och Erik arbetade som marknadschef på Sony. De bådas släkter umgicks såväl med hovet som med varandra och Susanne var bekant med Eriks lillebror. Men det var Erik hon skulle få, och kärleken lockade dem att göra avsteg från konvenansen.

–Innan jag gifte mig ville jag se världen. Så under några månader reste jag tillbaka till Afrika. På slutet kom Erik ner och vi planerade vårt bröllop.

Vigseln skedde i största hemlighet på en strand på Seychellerna.

–Det var bara Erik och jag. För oss var det ett perfekt sätt att göra det på. Vi kunde vara närvarande på riktigt, båda. Men alla hade förstås förväntat sig ett stort, traditionellt bröllop.

Nio månader senare föddes dottern Rosemarie. Familjen var bosatt i Köpenhamn och for till Sanderumgaard över helgerna. Innan bron över Stora Bält byggts var resan ett helt företag och en sommarsöndag när de satt på terrassen inför hemfärden till Østerbro fattade de beslutet. Det var dags att flytta till hit på heltid. Men så, strax efter att sonen Georg fötts, kom en förfrågan från hovet. Kunde Susanne tänka sig att bli hovdam åt dåvarande prinsessan Alexandra?

–Det innebar mycket resor. Erik fick vara hemma med barnen. Det skötte han utmärkt tillsammans med barnflickan, säger Susanne.

Efter fem intressanta år avsade hon sig uppdraget och kunde ta sig an livet på Sanderumgaard på heltid. Medan Erik ägnat sig åt driften av godset har Susanne byggt upp en butik i det gamla herrskapsstallet, där hon säljer utvalda ting. Och så har de då skapat sitt stora, gemensamma projekt: den romantiska trädgården.

–När jag först kom hit talade Erik mycket om trädgården. Jag förstod hur mycket den betydde för honom och hade betytt för hans föräldrar, säger Susanne.

Det hade dock varken funnits tid eller medel till att återställa och sköta en så gigantisk park. Nu beslöt sig paret Vind för att försöka.

–Dammanläggningarna måste grävas om. Där var det bara skog. Men skulle det ens vara möjligt? Susanne tog sig an de första, tråkiga uppgifterna, hon satte sig in i lagstiftningen och fick kommunen med på noterna, berättar Erik.

Samtidigt gick de på djupet med trädgårdshistorien. Vad är egentligen en engelsk park? Vad innebar romantikens ideal? Hur tänkte Johan Bülow han anlade sin park?

Arbetet pågick i femton år innan parken kunde öppnas för allmänheten.

–Vi har inte velat forcera projektet. Att vänta in saker och ting för att kunna få det som vi vill har varit viktigast, säger Susanne.

Tre händelser har gjort restaureringen möjlig. Den första var när fonden Realdania beslöt sig för att stötta projektet. Den andra var när Susanne och Erik anlitade den kända landskapsarkitekten Charlotte Skibsted för att leda det.

–Hon förstod att detta var vår privata trädgård, att varje beslut måste vara förankrat i våra hjärtan, säger Susanne.

–Ja, och så sa hon att ”visst måste vi respektera Johan Bülow, men en trädgård står aldrig still”. Med de orden gav hon oss tillåtelse att arbeta vidare utifrån hans tankar. Det har gjort arbetet mycket roligare för oss, säger Erik.

Det tredje lyckokastet var när Havens venner etablerades, parkens flitiga vänförening.

–Det är helt unikt att ha dessa frivilliga. Varje tisdag kommer ett trettiotal personer hit och gör vad som behöver göras. De är ovärderliga! säger Susanne. 

Följ med till Château de l’Ange, Ängelns slott, i sköna Luberondalen. Här lever Frankrikes broderidrottning Edith Mézard ett gott liv med tid för både familj och arbete. Sin ateljé och butik har hon i det välbevarade stallet från mitten av 1700-talet.

I den lilla byn Lumières i Luberondalen, ligger Château de l’Ange – Ängelns slott. Det är ett mindre sommarslott som ursprungligen var kopplat till katedralen Notre-Dame des Lumières. Byn består av några hus, ett klassiskt franskt café och två större byggnader; katedralen med sitt kloster och slottet Château de l’Ange.
Idag bor Edith Mézard med sin familj på slottet, som är avstyckat från kyrkan sedan lång tid tillbaka. Gården består av en generös huvudbyggnad med ett annex, som från början fungerat som stall. Till byggnaderna ansluter en mindre park.

Vi möter Edith i hennes ateljé och butik i det gamla stallet. Här har hon sin verkstad på övervåningen, där man tidigare förvarade hö, och på entréplanet ligger butiken. Hela byggnaden är varsamt renoverad med sin ursprungliga känsla väl bevarad.
– Det historiska uttrycket på den här platsen är viktigt för mig, det måste få finnas kvar, berättar Edith. Vissa delar har förändrats, men i stort sett är miljön intakt.

Till höger om entrén till butiken finns stallets vattenho från mitten av 1700-talet. Den ursprungliga stensättningen är kvar, med sitt urgamla mönster som gör att vattnet rinner undan när det regnar.
– Här har hästar och vagnar slitit stenarna runda och man hör nästan ljudet av hjulen och de klapprande hovarna! Det känns så naturligt att hålla till i ett stall, vår familj har ett stort hästintresse och tävlar med egna hopphästar som är inackorderade på en annan gård. Till Château de l’Ange finns inga tillhörande marker idag.
Från den lilla gatan i Lumières når man Château de l’Ange genom en hög järnport där en fontän med kerub reser sig framför entrén. I den ursprungliga betydelsen ska keruben vaka över Edens lustgård, och här påminner den oss även om gårdens namn, Ängelns Slott.

Huvudbyggnaden har en ton av ockra i putsen, vilket är typiskt för trakten med sin järnrika jord, framför allt kring provinsen Roussillon. Färgen återspeglas även i hallen och i trapphuset med sin vackra patina.

Det var omkring 1990 som Edith Mézard såg att Château de l’Ange var till salu.
– Det tog lite tid att övertyga min familj att flytta till lilla Lumières. Men när vi väl landade här, såg vi genast möjligheterna och jag började utveckla min verksamhet.
Sina kunskaper inom broderi har hon fått genom sin mormor.
– Det var alltid väldigt speciellt att få sitta med min syster och mina kusiner kring mormors hantverk. Det är något speciellt med broderi, hantverket är unikt i olika delar av världen och kan i de flesta fall härledas till både plats och kultur, menar Edith, som själv har specialiserat sig inom det provensalska uttrycket.
Under 1980–1990-talet och början av 2000-talet var broderi ett åtråvärt hantverk bland de stora modeskaparna i Frankrike och Edith Mézards kunskap blev efterfrågad. Vid visningar och utställningar i Provence kunde man se hennes broderier i kombi-nation med namn som Christian Lacroix, Chantal Thomass med flera.
– Ett av de största, nästan osannolika arbeten som jag skapat, var en åtta meter lång broderad ”gobeläng” som gjordes till en specialutställning under de här åren.
I butiken finns delar av Ediths verk blandat med textilier och hantverk av olika formgivare. Inne på slottet dukar hon gärna upp med valda föremål ur både sina egna och andra hantverkares kollektioner.
– Jag följer årstiderna i mina dukningar, och det är likadant med broderierna. För vår och sommar blir det gärna blått och lavendel, eller som här, linne och grönt.

Hon visar sina dubbla set linnedukar med en elegant linje infällt i grönt. Servetterna är broderade med namn på byar i området, som Goult, Gordes och Lacoste.
I slottets höga fönster fladdrar lövtunna gardiner med broderier som återger texter av franska poeter som Alphonse Daudet, Frédéric Mistral och Jacques Prévert.
– Slottet har alltid fungerat som ett sommarboende, så här fanns ingen uppvärmning när vi flyttade in. Jag har därför låtit installera vattenburna element.
Elementen syns på vissa ställen, men de stör inte den unika, historiska känslan i slottet.

På Château de l’Ange har många kända konstnärer, artister och modeskapare hyrt in sig genom åren för att visa upp sina kollektioner och verk. Senast kunde vi se kostymer under namnet Technobohemian, skapade av skådespelaren och modekreatören John Malkovich. Strax därefter hade Château de l’Ange det stora nöjet att erbjuda en retrospektiv utställning med valda delar av Pierre Cardins kollektioner. Cardin, som är 97 år idag, bor och verkar sedan många år tillbaka i trakterna kring Lacoste.
Att så många kulturpersonligheter dras till Château de l’Ange beror förstås på Edith Mézard och den unika stämning hon skapat här. Franska journalister beskriver gärna miljön som en historisk filmscen, och Edith som en broderiernas Catherine Deneuve. 

På Hårby säteri låter ägarna Sonja och Patrik Ek  dekorationsmåleriet blomstra. Med inspiration från stilpärlor till herrgårdar, växer nya motiv fram i salongerna. Dekorationsmålare Lilian Petersons penseldrag sveper konstformen in i framtiden.

Bortom björkallén lyser vårsådden i gröna rader. På höjden av en slänt beklädd med mängder av stora ekar ligger en nätt herrgård med vit träfasad och gröna fönsterbågar. Sjön syns glittra genom den öppna porten och allt är tyst och fridfullt. Det är lätt att förstå att Hårby föll självaste Greta Garbo i smaken. Även Patrik Ek blev förtjust i Hårby när han var där på ett besök under mitten av 90-talet. Patrik nämnde för dåvarande ägare Maj och Åke Wanander, att om de någonsin skulle sälja, så ville han gärna bli tillfrågad. Våren 2003 ringde telefonen, Hårby stod redo att lämnas vidare till nya krafter.

Patrik och hans hustru Sonja började omgående renovera flera av husen på gården. Det dröjde ett par år innan de kunde flytta in i stora huset, och ytterligare två år innan det långa arbetet att dekormåla husets fyra rum i fil påbörjades.

Den befintliga ekologiska mjölkproduktionen uppdaterades med en ny anläggning, ett ridhus byggdes till barnens hästintresse, samt en pensionärsbostad åt Maj och Åke. Patrik, som inte hade någon tidigare erfarenhet av att sköta gård, fick successivt sätta sig in i rollen som jordbrukare och mjölkbonde. Han hade god hjälp av att de tidigare ägarna och arrendatorerna fanns kvar på gården. Samtidigt fortsatte han jobba med fastighetsförvaltning, medan Sonja drev vidare sina två gym i Nyköping.

Parallellt med intresset för träningsverksamhet har Sonja alltid varit intresserad av inredning. Eftersom husets originalinredning från 1800-talet inte var kvar, fanns inte mycket av värde att restaurera, utan det var fritt fram att skapa nytt efter eget behag.

För att hitta inspiration inför renoveringen besökte hon flera slott och herrgårdar, som Sturehov och Svindersvik och hon bläddrade i många exemplar av Gods & Gårdar. Idén att låta dekormåla väggar tog fart efter ett besök i Abovo antik & ateljé i Gnesta, där Sonja träffade dekormålare Lilian Peterson. Det beslöts att Lilian, så fort hon avslutat sin vidareutbildning i dekorationsmåleri vid Institut Van der Kelen i Bryssel, skulle börja med att måla Hårbys matsal.

Under tiden återställdes husets bröstlister och kakelugnar, varav ett par av Patrik själv. En kakelugn från Åkerlindska kakelugns-makeriet hittades i en låda på brygghusvinden och en snarlik ugn från samma tillverkare hittades på Blocket. Två rätt klumpiga öppna spisar från 1920–30-talet fick stå kvar på övervåningen.

–Vissa saker vill man inte ändra på, även om det inte är från ens favoritepok. Det är ju en del av husets historia, säger Sonja.

På övre våningen ligger även Garbos trerumssvit med hennes sovrum, dressing room och badrum, som numera är Sonja och Patriks.

–Garbo bodde inte här länge, men än i dag kommer det turister och vill se hennes svenska herrgård, berättar Sonja.

Att Garbo valde att köpa en herrgård i just Södermanland förklaras av att filmstjärnan ofta bodde hos de nära vännerna på Tista slott. I Svensk Damtidning från oktober 1936 står det att: ”Efter mycket letande har hennes vänner greven och grevinnan Wachtmeister funnit en gård, som passar Greta Garbos smak”.

På övervåningen finns även ett stort boaserat bibliotek som byggdes av en gårdssnickare på 1920-talet. Där står för tillfället ett antal träningsmaskiner utplacerade. Sonja skrattar och tycker själv det är lite genant att det fina rummet används som hemmagym, men tanken är att de framöver ska bygga ett gym i en del av ridhuset och flytta redskapen dit. Fram till dess kan de njuta av att motionera i Södermanlands kanske mest originella träningslokal.

Så småningom blev det dags att börja dekormåla matsalen på Hårby. Bildmaterial med idéer och färgval gicks igenom och rummets väggar mättes noggrant. Under tiden uppstod en diskussion om att det möjligen saknades en pardörr på ena långsidan. Ett hål i väggen med kofoten, och strax konstaterades det att det mycket riktigt funnits ännu en dörr. Väggen öppnades upp och dörrarna, som fanns sparade på gården, sattes dit. På så sätt fick rummet tillbaka sin ursprungliga symmetri.

Innan skissarbetet kan börja måste väggar vara grundmålade, vilket oftast görs innan Lilian ”flyttar in” med sina verktyg. Just på Hårby limmades en tunn fiberväv över väggarna innan de bemålades med linoljefärg. Väven är utan struktur och hjälper till att förhindra sprickor som lätt kan uppstå när huset rör sig. Den gamla metoden var att spänna upp linneväv att måla på, men Lilian anser inte att det har någon större betydelse för resultatet, även om det är mer exklusivt och har fördelen att den kan plockas ner och flyttas, om det någon gång skulle önskas. Det går även att måla på limmad lumppapp eller på lerklining, metoder som fortfarande är aktuella i många restaureringssammanhang.

–De senaste tio åren har intresset att ta hand om sina gamla hus på ett mer tidstypiskt sätt ökat, vilket känns kul, säger Lilian som inte ångrar att hon lämnade Stockholm och reklambranschen för ett liv på den sörmländska landsbygden. Hitintills har hon hunnit med ett antal uppdrag i torp, slott och herrgårdar.

–Hade jag stannat i Stockholm hade jag nog mest marmorerat trappuppgångar, skrattar Lilian. Sörmland var en bra sak. Här finns många fantastiska ställen.

Nästa steg i arbetet är att Lilian blandar till de kulörer som valts – med äkta pigment i den mängd som hon tror kommer gå åt, och förvarar färgerna i burkar. Hon använder mest linoljefärg, men även emulsionsfärg, limfärg och äggoljetempera.

–De ”gamla” färgerna åldras mycket vackrare och den här typen av måleri vill man ska hålla länge. Och så ligger färgerna bra till i hållbarhetstänk, säger Lilian.

Gediget hantverk tar tid. Sista rummet på Hårby var det rum som tog längst tid att färdigställa, det tog nästan fyra månader. Väggarna fick blå kineserier inspirerade av Jean-Baptiste Pillement, med stora detaljerade bilder, nästan som tavlor, med olika lager för att få djup. Förebilden hittade Sonja i en artikel hon sparat från Gods&Gårdar, om Åbäcksnäs säteri utanför Valdemarsvik. En vägg kopierades nästan exakt efter originalet på Åbäcksnäs, medan de övriga väggfälten fick andra motiv i samma stil.

Sammantaget har Lilian från och till varit aktiv på Hårby i tio år, fyra rum i fil är nu vackert och unikt dekorerade. Sedan fem år har Lilian haft sällskap av Dag Levinson, både hemma och på arbetet. Dag var historielärare med intresse för att måla, och började som lärling hos Lilian. Idag målar de allt tillsammans, med samma metod som de gamla mästarna, där man arbetar in och ut i varandras målningar och inte delar upp väggarna i olika sektioner.

–Det finns inte två personer som målar likadant, och genom att byta plats i samma fält så smälter helheten samman. Så gjordes även förr, när mästare ofta hade ett stort antal lärlingar som jobbade på samma konstverk, förklarar Lilian.

Sonja och Patrik stortrivs på Hårby och är nöjda med att ha valt att låta dekormåla de fyra rummen. Där det tidigare var ganska ordinära tapeter finns nu något unikt som ger hemmet en personlig prägling.

–Jag njuter dagligen av målerierna, säger Sonja. Jag älskar att gå igenom de fyra rummen och se hur ljuset faller på detaljerna, se hur det glimmar till i bladguldet. Jag kommer aldrig tröttna på det. 

Sagolikt vackert ligger 1600-talsgodset Skytteholm mellan Mälarens strandlinje och Ekeröns öppna betesmarker. Här njuts tillvaron, lantligt men nära stan, kryddad med 27-hålsgolfbana, Carl Milles-skulpturer och frestande bakverkstradition.

Mälaren glittrar i förmiddagssolen. Vågorna rör sig mot stranden där de nästan tycks möta Människan och Pegasus, som elegant flyger fritt i luften. Den är bara en av många Carl Milles-skulpturer som gömmer sig i parken på Skytteholm. Ägorna förlänades kammarrådet, sedermera riksrådet, Johan Skytte på 1630-talet. På den tiden fanns här en enkel timmerbyggnad.

Gods & Gårdars herrgårdshelg på Skytteholm

Idag, nästan 300 år senare, erbjuder herrgården i klassisk stil sköna helger med mat och golf, eller stämningsfull miljö för ett traditionellt svenskt sommarbröllop. – Proffset Mikael Backlund gifte sig här förra året. Sedan dess har det varit en boom av ”ishockeybröllop”. Många som bor utomlands, men har en svensk koppling, hittar hit, säger Lotta Ahlin, hotelldirektör på Skytteholm.

Steget från Johan Skytte till skjutglada hockeyspelare kan tyckas långt. Skytteholms ägare är sedan 1942 Konsumentföreningen Stockholm, som arrenderar ut det till Stockholm Meeting Selection, vilka driver hotell- och konferensverksamhet på flera slott och herrgårdar i och runt huvudstaden.

Vi går längs frasande grusgångar, mot den vita mangårdsbyggnaden som flankeras av två mindre flyglar. Herrgårdens undervåning fungerar idag som matsal.

Johan Skytte var privatlärare till prins Gustav Adolf, blivande Gustav II Adolf. Skytte var kansler vid Uppsala universitet där han inrättade en professur för vältalighet och statskunskap, idag en av världens äldsta i statskunskap. Han grundade även Göta hovrätt.

Bland kungliga porträtt i salongen hänger också ett av Isidor Fagraeus, bankdirektören och generalkonsuln som köpte Skytteholm år 1918 och blev den första icke-adliga person att ta över herrgården, och även den som färdigställde det. Från den stora balkongen blickar vi ut över udden. Där sker många vigslar, nära Carl Milles Diana-fontän från slutet av 1920-talet, en av hans sista skulpturer.

– Många brukar säga att de känner sig avslappnade av att vara här. Vi arrangerar yogahelger, och sommartid tar många gäster av sig skorna och går runt barfota. ”Det känns som att vara hemma”, brukar de säga. Det är just så vi vill att de ska känna sig. Resten av året finns här fina vandrings- och svampskogar, om man inte hellre står och metar vid Mälaren.

Skytteholm håller på svenska mattraditioner och arbetar med svenska råvaror i säsong. Lika mycket värnar man, lite nostalgiskt tillbakablickande; fikastunden.

– Det finns mängder med fina herrgårdar runtom i Sverige, men det gäller att våga sticka ut och stå för det man gör. Vi vill vara starka på svensk husmanskost med modern touch och på klassisk svensk fika, säger Lotta Ahlin.

Den amerikanske bagaren Jesse Marsh har fått fria händer att bygga upp en bakverksmeny kring magiskt goda mazariner, kardemummakakor och kokostoppar.

– Jag gillar det klassiskt svenska och försöker hitta originella recept. Mycket kommer från Sju sorters kakor. Jag bakar allting från grunden. Ingredienserna är svenska klassiker som kardemumma och kanel. Vi försöker också att alltid hitta bakgrunden och berättelsen bakom varje kaka, säger Jesse Marsh.

Jesse Marsh gör även Skytteholms egen saft, helst på egna blommor som syrén, älgört, lavendel och rosor.

– Vi har också en egen bikupa, så all honung kommer härifån. Dessutom görs mjölet lokalt här på Ekerö, berättar Jesse.

Skytteholm ändrar karaktär och temperament under säsongerna. Tidig vår anländer de första golfgästerna till Mälarö GK, som invigdes för 25 år sedan. Green fee ingår för hotellgästerna på Skytteholm.

– Vi upptäckte att det faktiskt inte fanns särskilt många golfpaket med hög standard på boende och mat nära Stockholm. Många golfklubbar bygger eget boende, och erbjuder egen mat. Men få ligger så här nära ett fungerande hotell. Eftersom banan med sina 27 hål delvis är byggd på sand går det att komma igång tidigt på säsongen. Är hösten mild, går det till och med att avsluta golfrundan med middag kring Skytteholms klassiska julbord och övernattning på herrgården.