Ett stenkast från den kejserliga stadsmuren inbäddat bland stora pinjeträd ligger det ljusrosa stadspalatset som sedan 1922 är residens åt Sveriges ambassadör till Italien. Ambassadör Ruth Jacoby med sin man Björn Meidal hälsar oss välkomna in i historien.
På den lilla marmorplaketten vid porten står det Residenza dell’Ambasciatore di Svezia och mycket riktigt, när vi ringer på så öppnas porten av ingen mindre än Ruth Jacoby, sedan 2010 Sveriges ambassadör till Italien. Vi välkomnas in i den ljusa hallen med rutigt marmorgolv. Från väggen ovanför eldstaden blickar den svenska kvinna som kanske mest förknippas med staden barskt ner på oss. Drottning Kristina chockerade en hel värld när hon 1654 avsade sig den svenska kronan för att konvertera till katolicismen. Den 23 december 1655 gjorde hon ett högtidligt intåg i Rom som nykonverterad katolik och slog sig ner i Palazzo Farnese. Här och i Palazzo Corsini kom hon att tillbringa återstoden av sitt liv. En smärre katastrof för Sverige och den protestantiska världen och en triumf utan dess like för påven och den heliga stolen.

I vestibulen hänger en kopia av Desprez målning föreställande Gustav III:s besök i Peterskyrkan. Originalet hänger på Nationalmuseum.
På väggen till höger om oss hänger en stor tavla av ett annat känt besök i den Italienska huvudstaden. Verket är en kopia av Desprez tavla, som hänger på Nationalmuseum, föreställande kung Gustav III i Sankt Peterskyrkan. Som han besökte tillsammans med Österrikes kejsare Josef II juldagen 1783.
Ruth växte faktiskt upp här i Rom, på via Latina. Hennes far arbetade här i staden för FAO under hennes ungdom. Hon berättar för oss att det känns lite som att komma hem igen. Hennes senaste postering var som ambassadör i Berlin, utan tvekan en spännande stad, men ack så olik den eviga stadens speciella atmosfär.
– Rom är en underbar stad att bo i, på lördagarna brukar vi promenera till den lokala marknaden på Piazza Alessandria och utbudet av grönsaker och andra produkter från Roms omgivningar är fantastiskt säger Ruth.
Det stora huset, som egentligen heter Villino Tereza – Villino betyder den lilla villan på italienska – byggdes 1896 efter ritningar av Luigi Rolland. Den svenske envoyén på 1920-talet, friherre Carl Augustin Beck-Friis, ansåg att Sverige behövde ett representativt beskickningshus i Rom. Ögonen kastades snabbt på Villino Tereza som ur många hänseenden var ett mycket bra köp, både läge, pris, och storlek passade Sverige och omgivningarna i de prestigefyllda diplomatkvarteren med grannar som Schweiz och England spelade säkert sin roll.