På en höjd med hänförande vyer över Mälarens vatten vilar Wikhus. Säteriets vackra salonger har Myran och Gustaf Paulson inrett i klassisk stil för en avkopplande tillvaro på behagligt avstånd från vardagens brus i storstaden.
Längs en slingrande väg mellan Strömsholms och Tidö slott ligger herrgårdar och fornlämningar som på ett pärlband. Färden passerar genom den charmiga bygden Rytterne, Västmanlands Provence, med borgar, kyrkoruiner och stora ekar med mängder av mistlar, och strax före Tidö syns skylten mot Wikhus säteri.
Fyra nätta fyrkantiga flyglar med pyramidtak inleder uppfarten, som delar sig runt en frusen damm. Det röda huset i 1700-talsstil omges av en snöklädd park som sluttar mot en bländande vy över Mälarviken.
Gustaf Paulson kliver ut genom porten, tätt följd av den snabba jakthunden Aska, en münsterländer, och den betydligt långsammare labradoren Mr Bates. Gustaf är uppvuxen på Wikhus men flyttade som ung till Stockholm, där han arbetat länge i försäkringsbranschen. Numera jobbar han som företagsmäklare i Västmanland, samtidigt som han tillbringar mer tid på gården, där det alltid finns mycket att göra med skogen, renoveringar och uthyrning av hus. Jordbruket sköts fortfarande av Gustafs 84-årige far Ulf Paulson, en hängiven jordbrukare som inte ser något skäl att gå i pension.
– I vår släkt sliter vi ut en generation i taget, skrattar Gustaf och påpekar att pappa Ulf sannolikt har många verksamma år kvar.
Inne i hallen brinner brasan och Myran Paulson förbereder sig inför en lugn helg med promenader, god mat och trevligt umgänge. I veckorna lever hon ett mer hektiskt storstadsliv och jobbar som grafisk formgivare på bokförlaget Harper Collins.
– Jag trivs med storstadslivet, men på fredagen är det så skönt att ta sin lilla rullväska och sätta sig på tåget mot Västerås, för att sedan landa här, säger Myran.
Wikhus har en lång historia och nämns som Wikumus på 1300-talet. Många stormän har varit dess ägare, bland andra kung Karl Knutsson, hans arvingar och riddaren Ture Peder Bielke, som även ägde Gäddeholm (nu Thureholm) i Södermanland. Genom Bielkes svärson Christer Classon Horn af Åminne fick Wikhus säterirättigheter 1628.
Grevinnan Elisabeth De la Gardie, född Oxenstierna, från Tidö vann en arvstvist om Wikhus 1719 och under en period därefter gjordes gården till fideikommiss. Arvstvisterna har genom åren varit många, men från det tidiga 1600-talet fram till 1935, då Gustafs farfar och farmor köpte gården, var ägandet fortsatt en del av det Oxenstiernska arvet.
Gustafs farfar Sven Paulson kom från Göteborg och hade skapat sig en förmögenhet inom fastighetsbranschen. Tillsammans med sin hustru Maggie Paulson verkställde han en avsevärd ombyggnad av Wikhus och dess air av 1700-tal förstärktes. Husets många små rum och korridorer gjordes om till öppnare ytor och flera år ägnades åt att leta efter passande inredning på auktioner och i antikaffärer.
– Farfar och farmor älskade den gustavianska eran och lät möblera huset helt i den stilen, berättar Gustaf.
Även mycket av den fasta inredningen köptes från samma epok. Bland annat den öppna spisen i hallen, som är daterad 1761. Många av rummen fick antika kakelugnar installerade. Två salonger försågs med antika vävtapeter och mellan de båda salongerna gjordes en elegant passage med förgyllda pelare, franska dörrar mot trädgården och på motsatta sidan en lönndörr ner till vinkällaren. En festlig rokokokartusch föreställande en drickande putti har målats på lönndörren.
I matsalen strålar solen genom tre franska dörrar mot en slående vacker vy över parken och sjön. Även utvändigt gjordes stora förändringar på 1930-talet. De fyra flyglarna byggdes och den 150 meter långa spegeldammen grävdes – för hand.
Gustaf har ofta fått höra historien om mannen som passerade när bygget pågick och som frågade Sven ”om detta var Tidö slott?” ”Nej men det ska bli”, fick han till svar.
– Farfar hade många storslagna planer för Wikhus, berättar Gustaf. Bland annat ville han konstruera ett mausoleum till sitt eget minne på kullen strax intill. Tanken var också att det skulle byggas ytterligare ett par flyglar.
Sedan 1990 är det Gustaf och Myran som satt sin prägel på huset. Den stramare gustavianska stilen fick följa med pappa Ulf när han flyttade till Giresta, en vacker herrgård som tidigare varit änkesäte åt granngården Fiholm. Nu är hemmet inrett i en blandning av stilar med moderna inslag.
– Vi är inte rädda för att blanda. Viktigast för oss är att huset ska vara bekvämt och att man ska våga ha livliga kalas, berättar paret, som även hyr ut sitt hem till fest eller till dem som vill prova att bo på herrgård i några dagar, njuta av tystnaden och det vackra läget.
Parkens tidigare rabatter och klippta buxbomshäckar har fått ge vika för öppna ytor som kräver mindre tillsyn.
– Vi vill inte ägna varje ledig minut åt måsten, som att vattna blommor och rensa ogräs. I stället vill vi kunna njuta av våra helger – vakna sent och äta långa frukostar, läsa böcker och umgås med vänner, förklarar Myran.
Att fest och nöje varit något av en prioritet på Wikhus är inget nytt. Möjligen gick det vid ett tillfälle lite över styr, då festglade Carl Ludvig von Post på 1800-talet spelade bort gårdens äldre corps-de-logi, ett karolinerhus med flyglar vars stengrund fortfarande syns en bit från det nya huset.
Vad som hände med det bortspelade huset är osäkert, men det sägs att det revs och forslades till Torshälla, där det användes till att bygga hamnlängor. En annan historia säger att Torshällas rådhus är uppbyggt med virket.
Det nya huset uppfördes runt 1810 av greve Carl Ulrik Ridderstolpe. Han var arvinge till Tidö slott och gift med Gustava Margareta Falkenberg af Trystorp. Samtidigt var han arvinge till granngården Fiholm. Ändå skrev han och beklagade sig till vänner över att inte ha någonstans att bo, då ”frun bor på Tidö, rättaren på Fiholm och på Wikhus finns inget hus”.
Lösningen på problemet blev att bygga ett nytt hus och Ridderstolpe önskade sig ett likadant som på fädernegården Fiholm. Kalfaktorn red över för att hämta ritningar, men då inga ritningar stod att finna fick det duga med en enkel skiss på lumppapp.
Historierna om de tre gårdarna och deras släkter är många, och förutsättningarna för att det ska bli fler är goda. Umgänget ägarna emellan är fortsatt frekvent och de träffas på jakter och kalas, men även på spontana middagar eller bara på ett glas vin framför brasan.
Men några planer för makarna Paulson på att flytta till Wikhus permanent finns inte i dagsläget. Myran trivs med sitt jobb och båda uppskattar att ha en del av sitt sociala liv i storstaden. Men vad framtiden bär med sig återstår att se.