Den gamla fyrlängade skånegården var i princip i spillror. Under ett kvarts sekel har Lena och Henrik Hellberg skapat ett charmigt och välkomnande hem byggt på kunskap och gediget hantverkskunnande.
Ett kvarts sekel, det är 25 år. Så lång tid har det tagit för Lena och Henrik att få sin fyrlängade gård nästan klar. Det senaste projektet färdigställdes alldeles nyligen. Hur orkar man hålla fanan högt så länge? Var hämtar man drivkraften ifrån?
– Vad är det som driver människan att skapa konst? replikerar Lena. En inre lust till livet, tror jag. Och en vilja att skapa något vackert. De miljöer vi arbetar och skapar i är våra verk.
Det är en vacker vårdag på den skånska landsbygden en bit utanför Malmö. Här ute, med fält och ängar som breder ut sig mot havet, har vinden fritt spelrum. Paret Hellbergs gård ligger som en ö i det vida, vackra landskapet.
De höga träden, häckarna och de sammansvetsade huskropparna skapar lä mot vinden, på den stenlagda innergården där lavendel och rosor bor är det helt lugnt.
Lena och hunden Bonnie är ensamma hemma. Henrik är i stan och monterar ett kök som han har tillverkat och Lena ritar på nya projekt. En vanlig vardag, med andra ord. Dagar som kretsar kring form, material, inredning och arkitektur. Och trähantverk, möbler och stilhistoria.
– Jag ritade interiörer redan som barn, säger Lena. Det blev så småningom Konstfack, jag gick på en linje för inredning och möbler. Och därefter lärde jag mig dekorativ målning. Under några år arbetade jag hos de två kända möbelformgivarna Lindau och Lindekrantz i Helsingborg.
– Henrik och jag träffades när vi var 20. När vi hade flyttat samman började han på Capellagården. Senare fortsatte han med olika vidareutbildningar inom trä och möbler. Henrik startade sitt eget snickeri och jag satte mig vid ritbordet.
I gårdens bostadslänga härskar ljus och stillhet. Atmosfären är vänlig, färgskalan grå till vit. Limfärg i taken, kalkade väggar och nya furugolv, vissa vitoljade, några kalkade. Takbjälkarna är de gamla som klätts av och lagats, i sällskapsrummen tittar man upp mot trätak med ursprunglig pärlspont framtagen.
Lågmäldheten går igen i möblerna, som representerar en blandning av äkta 1700-tal, stilkopior från tiden och nygjorda möbler i gammal stil. Och så stora mattor som bonar om. Det finns en enkelhet i det eleganta som gör rummen så välkomnande.
– Vi var väldigt modiga som köpte gården. Men läget nära havet var fint, prislappen billig och det fanns en verkstad i en av längorna som vi skulle kunna göra om till snickeri.
Parets snickeri i stan hade brunnit ner, att hyra nya lokaler var hutlöst dyrt. Vad göra? Jo, leta efter en gård på landet där de kunde både arbeta och bo. En dag hittade de den nergångna gården, eller ”moraset”, som Lena beskriver synen.
– Ett totalt vrak. Delvis brandskadat och med ett tak som ramlat in. Det var den första gården som flyttades ut på ängarna 1805 efter Rutger Mackleans skiftesreform. Från början var det ett litet hus, som med åren byggts till för att sluta som en fyrlängad gård. Det var gårdens verkstad som avgjorde. Där fanns ju utrymme för en ny verkstad. Vi slog till.
De fick oändligt mycket att göra. Första året gick det inte ens att bo där. Allt krut fick läggas på att få snickeriet färdigt först. Och så har det varit hela tiden; kunderna och jobbet först. Renovering av gårdens bostadslänga när tidsmässiga förutsättningar har funnits. Aldrig lediga, med andra ord.
– Det kräver att man har en workaholic- personlighet. Och det har vi båda. Däremot har vi inte haft några pretentioner på att komma i mål så snabbt som möjligt.
Precis som Lena och Henrik alltid strävar efter att behålla ett hus historiska stil och själ när de arbetar med olika uppdrag var det lika viktigt att göra detsamma på hemmaplan. Bostadslängans utseende och form angav tidsandan även om det interiöra ursprunget gömdes bakom gipsskivor och strukturtapeter och under parkettgolv.
– Vi försökte att inte ändra på planlösningen. Men verandan, där vi har vårt kontor, flyttade vi lite på. Allt gammalt material som inte gick att använda ersatte vi med nytt likadant. Det blir alltid vackrare om man håller sig till husets tidstypiska material. Eller som den viktiga principen inom byggnadsvård lyder: lika mot lika.
– Vår fascination för rätt stil och karaktär beror på att vi växte upp under 1970-talet, då så många gamla miljöer förvanskades och förstördes, säger Lena. Det var en förnekelse av vår egen byggnadskultur. Även om vinden har vänt saknas fortfarande kunskap om hur man ska ta vara på äldre miljöer. Det går nämligen att bevara ett hus gamla själ och utseende med modern komfort utan att det blir rörigt.
Det finns moderna miljöer som är vackra, tycker Lena, men själv föredrar hon äldre, oförvanskade byggnader. Det finns en hävd i det på ett annat vis. Hon älskar sitt hem och kan inte tänka sig att bo någon annanstans. Bara tanken gör henne sorgsen. Trött på hus och renoveringsprojekt?
– Inte ett smack, svarar hon. Det är lika roligt fortfarande. Alla utmaningar är spännande, vi får arbeta med det vi tycker allra bäst om. Bättre än så kan det inte vara!
Inlägget Titta in i skånegården som det tog 25 år att färdigställa dök först upp på Gods & Gårdar.